Idag, Kristus konungens dag 2013 avslutas Trons år. Några reflektioner utifrån Katolska Kyrkans Katekes och påve Benedikt XVI´s skrivelse Porta fidei (Trons dörr) inför öppnadet av Trons år:

Biskop Anders: Uppståndelsen är kärnan i vår kristna tro.

Tron är en övernaturlig gåva genom den Helige Ande.

Vi tror med Kyrkan.

Tron är något vi växer in i hela livet. Att bli allt mer genomsyrade av trons ljus.

Dopets nåd (jfr Rom 6.4)

Genom den helige Andes gåva förenar Jesus Kristus alla som tror på honom i sin härlighet (jfr Joh 17:22).

Tron kan vi inte ta för givet. Vi måste vara salt och ljus i världen och aktivt leva den och vitta om den.

Gud folks trosbekännelse, att visa hur mycket det väsentliga innehållet, som under århundraden varit alla troendes arv, ständigt på nytt behöver bekräftas, förstås och fördjupas, för att kunna bära ett sammanhängande vittnesbörd i historiska omständigheter som skiljer sig mycket från det förgångna. (Porta fidei)

Kyrkans förnyelse sker också genom vittnesbördet från de troendes liv: ty genom sin existens i världen kallas de kristna att utstråla sanningens Ord, som Herren Jesus lämnat åt oss. Konciliet självt fastslår i den dogmatiska konstitutionen om Kyrkan Lumen Gentium: ”Medan Kristus i sanning var ‘helig, oskyldig, obefläckad’ (Heb 7:26) och inte visste av någon synd (2 Kor 5:21), utan kom för att sona enbart folkets synder (jfr Heb 2:17), innesluter Kyrkan syndare i sitt eget sköte. Hon är helig samtidigt som hon alltid behöver renas, och går ständigt botens och förnyelsens väg. Kyrkan ‘skyndar fram mellan världens förföljelser och Guds tröst på sin pilgrimsväg’ och förkunnar korset och Herrens död tills dess han kommer (jfr 1 Kor 11:26). Hon stärks dock av den uppståndne Herrens kraft, så att hon i tålamod och kärlek kan övervinna sina bedrövelser och svårigheter, såväl inre som yttre, och uppenbara hans mysterium i världen, i skuggbilder visserligen men ändå troget, tills det slutligen skall framträda i fullt ljus”. (Porta fidei)

Enligt aposteln Paulus, leder denna Kärlek människan till nytt liv: ”Vi är alltså begravna med honom genom dopet till döden, för att, såsom Kristus uppväcktes från de döda genom Faderns härlighet, också vi skall vandra i ett nytt liv” (Rom 6:4).

Genom tron gestaltar detta nya liv människans hela existens till följd av uppståndelsens helt nya realitet. I enlighet med människans fria förmåga, renas så småningom hennes tankar och känslor, tänkesätt och uppförande och omvandlas på vägen, dock utan att fullbordas i detta livet. ”Tron, som är verksam genom kärlek” (Gal 5:6) blir en ny måttstock för insikt och handling, som förvandlar hela människans liv (jfr Rom 12:2; Kol 3:9-10; Ef 4:20-29; 2 Kor 5:17). (Porta fidei)

 

I detta sammanhang skulle vi vilja skissera en väg att djupare begrunda inte bara trosinnehållet utan också den akt varigenom vi väljer att överlämna oss helt åt Gud, i fullständig frihet. Det finns nämligen en djup förbindelse mellan trosakten och innehållet som vi instämmer i. Aposteln Paulus hjälper oss att tränga in i den verkligheten, när han skriver: ”Ty genom hjärtats tro blir man rättfärdig, och genom munnens bekännelse blir man frälst” (Rom 10:10). Hjärtat visar att den första handlingen, som leder till tro, är en Guds gåva och en nådens handling, som verkar och omvandlar människan i hennes innersta. (Porta fidei)

Exemplet med Lydia är särskilt talande i detta sammanhang. Den helige Lukas berättar att Paulus, då han var i Filippi, på sabbaten förkunnade evangelium för några kvinnor, bland vilka Lydia befann sig: ”Herren öppnade hennes hjärta så att hon tog till sig det som Paulus sade” (Apg 16:14). Den lära som uttrycks i det yttrandet är av stor betydelse. Helige Lukas lär att kunskap om trosinnehållet inte är tillräckligt för att tro, såvida inte därefter hjärtat, människans sanna helgedom, öppnas med nådens hjälp som låter ögonen se djupare och förstå att det som förkunnas är Herrens Ord.

….

Att däremot bekänna med munnen, betyder att tron fordrar ett offentligt vittnesbörd och åtagande. En kristen får aldrig tänka att trosakten är en privatsak. Tron fordrar övervägande att bli kvar hos Herren och leva med honom. Detta ”att bli kvar med honom” introducerar rationella skäl till varför man tror.

….

Just därför att tron är en fri handling kräver den också ett socialt ansvar för de ting man tror. På Pingstdagen visar Kyrkan klart denna offentliga dimension av att tro och utan fruktan förkunna den egna tron för alla människor. Det är den helige Andes gåva som gör oss dugliga till mission, stärker vårt vittnesbörd och gör det frimodigt och ihärdigt.

….

Trons bekännelse är både en personlig och gemensam handling. Kyrkan är nämligen trons första subjekt. I den kristna gemenskapens tro mottar var och en dopet, som är det verksamma tecknet på inträdet i de troendes folk för att vinna frälsning. (Porta fidei)

I vårt kulturella sammanhang får vi emellertid inte glömma att många människor, även om de inte själva känner till trons gåva, ändå allvarligt söker den yttersta meningen och den slutliga sanningen om sin existens och om världen. Detta sökande är ett äkta ”förspel” till tron, ty det sätter människor i rörelse på den väg som leder till Guds mysterium. I människans eget förnuft finns nämligen behovet ”av det ständigt giltiga och varaktiga”. Detta behov utgör en permanent inbjudan, outplånligt inskriven i människohjärtat, att gå ut och finna Honom som vi inte skulle söka om han inte redan kommit oss till mötes. Just till detta möte inbjuder oss tron och den öppnar oss helt. (Porta fidei)